Begav mig ner till stan i spöregn och storm idag, helt förjävligt väder har det varit hela dagen här (och i övriga Sverige med tror jag faktiskt). Tycker faktiskt lite, lite synd om alla som är på Hultsfred nu, så jag är inte så avundsjuk. Har det ganska bra här hemma i värmen med lite the Knife i bakgrunden istället för att ligga halvt full i ett genomblött tält med en massa fyllesång runt omkring mig – för inte kan det vara kul att sitta ute i det här jävla vädret.
Nja, känns helt okej för mig här hemma. Sen att jag inte kommer få se Regina Spektor är en annan sak, men strunt samma…
Hur som helst så var jag nere på stan för att äntligen få hämta ut korten från min engångskamera. Hämtade ut dem och betalade alldeles för mycket pengar egentligen (INTE VÄRT ATT BETALA SÅ MYCKET FÖR FRAMKALLNING OCH ENGÅNGSKAMEROR, KOM IHÅG DET!). Gick på runt 160 spänn eller något sånt för att enbart få fotona på skiva – fick låna pengar igen kan tilläggas.
När jag kommer hem och öppnar fotopåsen är den tom. Kollar, kollar, kollar, klämmer, viker och hittar inte ens ett spår av en cd-skiva. Skriker några svordomar rätt ut för mig själv, fast det är ju faktiskt inte så ovanligt i och för sig.
Detta stora missöde från fotobutiken gör mig förbannad och jag ringer upp dem, säger hur dåligt jag tycker det är och bla bla (att klaga/bli sur när det är fel på något ligger i släkten). Under mitt lilla samtal med mannen på fotobutiken svarar han mig med att lägga till ett brorsan, nån gång även mannen efter varje jävla mening… Irriterande, men det kommenterade jag faktiskt inte. Men visst låg skivorna kvar där i butiken. AHHHH NÖT!
Så nu kan han förvänta sig att en viss pojke ska ha en ersättning imorgon när han hämtar ut sina foton för ANDRA gången.
Observera min aggresion i detta inlägg med alla versaler jag lagt till.
Fick för mig att köpa en påse chips idag, vilket jag inte gjort på hur länge som helst. Tycker egentligen inte att det är så värst gott, men antagligen kände jag att det var tid för tröstätning eftersom vädret är så äckligt dåligt det bara kan bli (och detta ska vara sommar).
Men jag känner mig jävligt tragisk när jag sitter själv och äter chips framför datorn, det enda som är positivt med det är att jag nu som vuxen kan välja att äta en hel chipspåse före maten som man absolut inte fick göra som barn, det du mor!
Hur som helst öppnade jag chipspåsen och upptäcker att det typ endast är en tredjedels chips i påsen. Man vet ju att det är mycket luft i chipspåsarna, ja det är allmänt känt, men vafan EN TREDJEDEL. Det är ju ändå inte så billigt med chips. Nä, illa. (Undrar föresten hur många potatisar det går åt till en påse chips – typ 10 eller mer? – nu kommer jag inte kunna sova i natt)…
Jag kommer nog bli en sån sur gubbe som alltid ska klaga och ha mig till företagen, stoppa ner påsen i ett kuvert och kräva tillgodokuponger – det är min framtida hobby det.
MEN DETTA ÄR INTE OKEJ! TÄNK PÅ ALLA KALORIER MAN GÅR MISTE OM LIKSOM.
När jag äter chips börjar man alltid lite försiktigt, tar ett chips i taget och faktiskt tuggar, men ju längre man sitter med påsen desto hetsigare blir ätbeteendet. Det brukar sluta med att jag pular in munnen full med chips och typ sväljer skiten på en gång utan att tugga (sjukt skabbig syn).
En annan grej jag stör mig på denna regninga söndagsnatt är att jag så gott som alltid kommer hem med nya skador efter en partükväll.
Måste ha ramlat i fredags eller nåt (minnet finns inte av vissa orsaker, läs alkohol) och jag har typ ett dubbelt så stort knä jämförelse med det andra. Känner mig som en barbiedocka om man drar benet framåt på den, så det liksom blir felvinklat och står utåt. Och ja apprå på det, ska nog be om ursäkt någon dag till en släkting vars barbiedockor jag alltid medvetet förstörde när vi sågs som barn, elakt egentligen. Men jag är snällare nu tror jag, eller…
Min mormor har alltid varit den som man gett grejer som gått sönder, passerat sista öppet-köp dagen, om man inte fått vad man velat och så vidare. Hon är pro på att klaga helt enkelt, bli arg och kräver att få prata med den ansvarige om hon inte är nöjd med ersättningen. Brukar kunna vara pinsamt om man är i hennes sällskap just när hon ska sköta ”pengarna tillbaka + extra ersättning-snacket”. Fast hon får ju så gott som alltid det hon vill ha, ärligt talat skulle hon väl nästan gå över lik för att få som hon vill.
En gång klagade hon på att pizzorna från en pizzeria som har stenugn här i närheten av mig, alltid brände sina pizzor. Tydligen klagade hon så många gånger att det slutade med att hon blev portad. Efter ett tag fick hon tydligen handla pizza där igen, frid och fröjd ett tag. Fast igår var hon och klagade på pizzorna IGEN som vi åt, de var dessutom inte så brända (vi avrådde henne att inte gå tillbaka och klaga – men icke). Hon tog endast med det brända som hon skurit bort, la i kartongen och gav sig iväg på sin cykel. När hon kommer tillbaka en kvart senare har hon kvar kartongen på pakethållaren och säger upprört att hon inte är välkommen där något mera. De hade tydligen skrikit (observera just ordet skrikit) åt henne att gå ut, och aldrig mer komma tillbaka.
Finns många liknande historier om min mormor, som skulle kunna göra en hel bok faktiskt.
Under en semester i Bulgarien blev vi lurade på pengar av en taxichaufför (inte så mycket, kanske motsvarande hundra kronor). Först började hon gapa på mannen om att ringa polisen – men det hela slutade med att taxichauffören slog numret till polisen.
Hon var vansinnig, skrek på knackig engelska, slet i dörrar – turister tittade storögt och skrämt, vi andra i sällskapet ville nog bara dö lite just då. Hela bilen skakade kan man säga, var som i en rolig film, eller skräckfilm.
Efter allt drama säger hon att det skulle vara värt att mörda den där idioten (han lyckades förresten få ut henne ur bilen och åkte snabbt iväg i skräck). Min mormor skulle alltså tycka att det var värt att sitta i bulgariskt fängelse för mord, gällande en hundralapp.
På samma semester kan jag tillägga att det nästan blev slagsmål mellan henne och en brittisk kvinna om en solstol på stranden.
Oj oj, vad jag har mycket att lära av min kära mormor inom klagandets/reklamerandets konst.
Så alla butiksförsäljare – se upp för galna mormor!
Ricky Boy 