Gillar verkligen tradera, den svenska minikopian/lightvarianten av ebay… Finns mycket bra skit att hitta där, har visserligen köpt helt värdelösa saker också. En overall (vad tänkte jag), en Adidas wct som var så liten att det blev en magtröja, ett par skor som jag aldrig använt och ja den listan kan göras betydligt längre…
Jag gillar just det där lite spännande momentet när man får paket och inte handlar skiten i butiken, man har liksom så höga förväntningar (och oftast blir man lite besviken naturligtvis – men det hör till).
Tradera har hur som helst på sin startsida lite olika kategorier som jag tror är populära just nu, kan vara lite skumma grejer som hundkläder, barbies, garn och stickning. Men en av denna veckas utvalda skitkatigorier är spikmattor, de har alltså en hel kategori med spikmattor, vafan liksom. SPIKMATTOR? Okej, är det verkligen så populärt med sån skit? Och ska man verkligen hålla på med sånt hemma? Kan ju sluta illa det där. Hela ryggskinnet blir punkterat.
Dyra var de där spikmattorna (de nya består av plastpiggar, typ som sådana gafflar man får om man käkar mos i något gatukök). Runt femhundra spänn får man betala för krafset, tycker jag är ganska saftigt för tortyr…
Äckligaste bilderna till annonserna också. Vem fan slänger dit sin katt på mattan, eller vem vill ha en matta efter att den där vidriga foten varit på den…?
När jag cyklade hem från stan idag så såg jag en mycket mycket udda syn. Ja, jag kan inte direkt påstå att jag tänkte att jag skulle få se något liknande när jag vaknade i morse. Eller ens se något sådant i hela mitt liv (möjligtvis på fyllan kanske). Det är en sån syn som skulle vunnit massor av fototävlingar och och annat skit om jag bara fått upp kameran i tid. Fan! Så jag är ledsen att jag inte har något bildbevis på det jag ska berätta nu…
Jag sitter på min cykel (som av någon anledning alltid låter när man trampar, typ som att det är någon liten snorunge som lekt med kedjan, men å andra sidan har jag ramlat av cykeln några gånger nu under vintern – så det är kanske därför) hur som helst kommer jag in på en gata som är något lugnare. Jag ser en tant med kappa och en stor mössa gå lite längre fram med matkassar i bägge händerna. Den här tanten ser inte så värst gammal ut ska tilläggas, runt 50, så jag tror inte hon är senil eller något i den stilen. Helt plötsligt stannar hon upp, står stilla några sekunder och upp kommer en spya. Jag tror först inte mina ögon, men det är sant. Hon böjer sig något framåt och spyr lite och så tar det slut och hon fortsätter bara gå. Allt detta sker väldigt fort och när jag väl cyklar förbi måste jag sett helt chokad ut, ja typ så folk måste sett ut när man var inne och skar i hjärnan på 30-talet eller när det nu var, lobotomi (?). Helt hjärndöd.
Herregud, kvar låg en liten orangeaktig spya i slasket på marken och tanten låstades som ingenting. Den enda som vet att hon spydde mitt på trottoaren på eftermidagen är jag!
Jag är fortfarande i chock, men tackar tanten för synen hon gav mig. Ska jag nån gång muntra upp någon eller bara äckla ska jag gå med kassar i händerna, spy en snabbis i några sekunder och fortsätta gå som ingenting.
Spytanten är en vardagshjälte, eller kanske inte, svårt att bestämma mig. Kan inte tänka klart efter detta. Hon gjorde min dag i alla fall.
Fick ett mycket udda samtal nu mot eftermiddagen må jag säga. Svarade på hemtelefonen och det visade sig vara en försäljare, känslan då man inser att det är en telefonförsäljare verkar den mänskliga empatin hos människor glömmas bort. Jag tycker nog själv att jag är en snäll och ödmjuk person mot telefonförsäljare, de är ju trots allt gjorda av kött och blod med känslor som alla andra. Eller kanske inte, men jag försöker i alla fall.
Jo denna försäljare ville tydligen sälja toalettpapper med hemleverans – att man skulle få sitt skitpapper som en pizza från ett pizzabud typ. Han berättade att det hade många fördelar, men nämnde inte att hela affärsidén är ganska så sjuk. Om man tackar jag på erbjudandet, får man någon gratis kalkyl av dem undrar jag, som liksom visar hur mycket som kommer gå åt innan ny leverans? Man lär få svara på frågor som ”hur mycket skiter du” och ”kör du dubbla lager papper”, ja verkligen udda, men hur ska de annars kunna uppskatta…?
Och säg att pappret skulle råka ta slut, finns det någon form av akutnummer man kan ringa, ett expressbud med jour som kommer ut med en rulle?
Jag börjar ångra mig nu att jag la på så fort och avfärdade idén nästan på direkten, han skulle fått berätta mer om den. Man kan tydligen kränga allt. Samma företag lär ju sälja laxermedel så att de liksom blir ekonomiskt oberoende, att de skapar sig en affärscirkel som hela tiden ser till med en inkomst.
Nej, jag kör med Eldorados exklusiva papper. Det är billigt och så bygger man muskler då man bär hem det, nja.
Kort sagt, det var ett skitföretag (observera att jag inte är göteborgare, men kände för en liten lame ordvits, förlåt!).
Filed under: irriterande, observation | Etiketter: apa, buktalare, reklam, sjukt, Zillah och Totte
När jag satt och kollade lite på teve nyss så var det reklam för den där vidriga buktalarapan med sin partner, Zillah och Totte (hatar när man byter ut bokstäver som s och c till z istället, känns så billigt). Den där duon eller vad man ska kalla dem för är verkligen något jag föraktar, trots att jag knappt sett skiten, men det räcker det jag fått utstå. De vann ju någon talangtävling, och hur nu en ful skabbapa kan vinna, ja det är ett mysterium för mig. Och de vann väl ganska mycket pengar, typ en miljon eller något? Jag blir mer och mer arg ju mer jag tänker på det. Den där skiten är inte värd en miljon, de skulle fan få böta en miljon för att hon ska hålla på med det där.
Det är så mycket som är sjukt med hela buktalargrejen, det verkar ju som hela hennes liv kretsar kring den där jävla tygbiten, och hon är ju i min ålder vad jag tror – så det är alltså en tjugoårig tjej som håller på med ett kramdjur, patetiskt. Tycker synd om hennes kille bara, apan ska säkert vara med i sovrummet också. Apsex? Hoppas att Totte tvättas i maskinen innan föreställningen. Eller vadå, det lär ju vara Totte som är hennes pojkvän förresten.
Reklamen var för någon skiva med dem, och en av låtarna hette fuskpäls, kan inte sluta skratta. Antingen är det jävligt sorgligt eller så är det fyndigt, jag kan inte bestämma mig. Övriga låtar var bland annat jobba som en apa och spela apa. Borde även finnas låtar på det där albumet som lukta apa och mördad apa. Tänk vad extremt töntigt, det är alltså tjejen som står i studion och sjunger med den där rösten, herregud.
Titta på bilden. Vill man inte bara slita sönder Totte, klippa av honom huvudet och armarna och spola ner i toaletten. Jag skulle göra det med nöje, gärna framför ögonen på Zillah. Antagligen skulle hon må så dåligt att hon blir inlagd på psyk eller hoppar framför tåget. Toooootttteeee är döööööd!
Filed under: observation | Etiketter: bekräftelse, blogg, grina, inlägg, lat, popularitet, sjukt, skriva, trött
Att ha en blogg är uppenbarligen krävande, det är ju bara att se på mina inlägg att jag inte orkat skriva något nytt på ett tag. Och grejen är ju inte att det ska kännas som ett måste, eller är det kanske det? Det är det säkert, alla storbloggare sitter säkert vissa dagar och grinar framför tangentbordet, skriker ut sin sorg så grannarna tar till sopkvasten, så måste det väl ändå vara…? Hur som helst har jag hamnat just nu i en sån där fläsk-lat-period, då man är allmänt trött. Men vafan, får ta och köra på.
Egentligen kan jag inte förstå dem som skriver flera inlägg om dagen, 365 dagar om året. Finns det ens så mycket att skriva om och vill någon ärligt talat läsa så mycket ren dravel skit egentligen. Vad är grejen med att dela med sig av precis allting, eller ja det man väljer att visa och skriva om? Den som kommer på vad blogg-fenomenet ger vissa människor (se bloggare, inte mig för jag är nån jävla låstas-blogger) kanske vinner något nobelpris i framtiden. För visst är det lite lustigt. Behovet av bekräfftelse på små saker man tänker på måste ner på en blogg och sedan läsas av andra. Är det bara ett behov av någon popularitet egentligen? Who knows – inte jag i alla fall, trots att jag startade den här bloggen av någon udda anledning…
Ricky Boy 