Filed under: Okategoriserade | Etiketter: american dream, amerika, bättre, dröm, drömmar, Green Card, människor, upphållstillstånd, USA, våga
Av alla bilder man hela tiden får av USA så kan man ju inte annat att älska landet. Alltså antingen hat-älskar eller så älskar man det, jag tror inte att det lämnar någon utan åsikter i alla fall. Jag vet inte om det är alla de amerikanska serier och filmer, eller mina semestrar i USA som fått mig att börja undra hur det skulle vara att leva där, på riktigt. Kanske leva ut the american dream vad det nu innebär för just mig, antagligen skulle det säkert sluta att man sitter ensam i en sunkig lägenhet och längtar hem, men man vet inte. Människan lever ju på hoppet. När jag tänker mig ett liv i USA, så tänker jag just på pengar, vänner, bra jobb och allt annat som man så gärna vill ha mycket av. Men skulle ett liv i USA verkligen vara bättre än här, eller lurar jag mig själv bara det. För att liksom få ha en bra dröm? Vad har just USA som får mig att längta dit när jag bor i Sverige, säkert en utav de bästa platserna att leva på hela jorden? Ärligt talat vet jag inte varför så många människor tror/hoppas USA är en bättre plats att leva på. Men det känns så.
Kollade runt lite och läste på om Green Card, och Visa lottery som ger 55.000 människor världen över (bortsett från vissa länder som Kina och Mexico, finns för många av dem i USA tydligen) upphålstillstånd och tillstånd för att få jobba. Förra året av över sex miljoner sökande, fick faktiskt 89 svenskar Green Card. Undrar nu om jag ska söka, mest på skoj, vågar jag det? Och om jag skulle vinna, är jag verkligen beredd att se om drömen kan bli sann? Jag vet inte, ibland kan det vara skönt att få ha drömmar som man vet är drömmar. Men visst kan de ju också slå in bara man vågar.
Jag har märkt att mitt internetmönster börjar bli lite väl lika och nästan kusligt för vaje ny dag som går. Vissa dagar går det runt att jag först börjar med mailen, den bloggen, sen loggar jag in där, sen läser jag lite nyheter på den sidan, kollar om det kommit upp något nytt där, sen går jag in på den sidan, kollar mailen, en annan blogg och så vidare. Nog för att man har sina sidor man brukar kolla, men just de senaste dagarna (veckorna) har inte alls bjudit på några direkta överraskningar. Hmm, jag är kanske fast i någon internetlabyrint. Verkligen ett dagens I-landsproblem.
Filed under: Okategoriserade | Etiketter: åka bort, försiktig, feg, släppa, sluta jobbet
Ibland får jag sån lust att bara springa in på jobbet och skrika att jag drar, kanske till och med säga, cappish, lite så där nonchalant men samtidigt hotfullt. Så att chefen fattar att nä, nu är jag inte kvar, nu skiter jag i allt det här. Den här, ja vad ska man säga, känslan, har börjat kommit allt mer ofta. Gillar verkligen inte jobbet så snart gör jag nog detta lila scenario, fast det blir nog, att jag ber vänligt att jag säger upp mig. Nä kanske inte så försiktigt, något mitt-i-mellan. Jag kanske säger cappish fast med ett vänligt tonläga. Får se.
Men varför är man så feg att våga släppa det man faktiskt inte ens tycker om eller tycker är roligt. Nej, jag måste hitta på något annat. Skulle kunna tänka mig att bara sätta mig på flygplatsen med packad väska och sen ta första bästa flyg. Men naturligtvis skulle jag inte göra detta, är för feg. Det är synd, men verklighet.
Filed under: kläder | Etiketter: gammalt, kläder, mal, nytt, second hand, snygga, vintage
Jag besökte en second hand butik idag och hittade en massa snygga kläder, såna kläder man känner sig cool i (för att använda ett uttryck som antagligen härstammar från det årtionde jag är född). Kläderna är skitsnygga och häftiga, men de är tyvärr för mig inte rikigt lika accepterade som mina nya kläder jag köper. Jag har inte ens hängt in dem i garderoben (har en fix idé om mal i kläder). Men second hand kläder luktar ju lite speciellt och så vet man inte om de är tvättade och så, och jag är för lat för att tvätta dem när de ser rena ut och inte luktar svett i alla fall. Nej, jag gör så här. De får hänga på luftning tills imorgon sen åker de väl in i garderoben. Gamlingar ska man ju trots allt behandla med respekt.
Häromdagen var jag på kinakrog som så många gånger förut, inget konstigt med det. Det är oftast en ganska trevlig upplevelse, bortsett från att kycklingen så gott som alltid smakar uppvärmd (du vet, då den får sån där äckelsmak). Men ju äldre jag blivit desto mer har jag fått upp ögonen att många kineser (nu pratar jag endast om kinakrogs-kineser) är ganska otrevliga och ja rent ut sagt bitchiga, lägg till falska också. Nu ska jag inte dra hela yrkeskåren över en och samma gräns, men de flesta som jag mött i alla fall är så. Jag har nu under dagen gått och retat mig på den här händelsen som utspelade sig.
Jag och två kompisar blir placerade till ett bord, och servitrisen, en medelålders kvinnokines är först ganska flamsig fast inte på ett positivt sätt, utan mer bara fjantig och pinsam. Jag bestämmer mig för att jag skulle vilja ha lite vanlig grönsallad (isberg) till eftersom jag hade ätit ris dagen innan och var ganska trött på det. Så jag frågar snällt om jag kan få lite sallad. Hon tittar och tänker. Sen säger hon nej, det är ris som gäller. Jaha, tänker jag. Men jag vill ha lite vanlig isbergssallad, kan jag då lägga till några kronor? Hon funderar och säger nej, det funkar inte så. Jaha, men hur kan jag få lite jävla sallad då tänkte jag? Försökte omformulera frågan. Och då börjar hon peka på en thai(?)-sallad i menyn för 165 kr. Nää säger jag, jag vill ju bara ha vanlig sallad. Ok säger hon, du vi kan vara snälla. Betala 45 du får. Aldrig sa jag. Och ja, då fick jag ju inte ens lite jävla isbergssallad, för inte betalar jag 45 spänn för sallad… Sur var jag och arg. Nästa grej var sen då hon tog ut tallrikar till oss, då fattades det en servett för min kompis, hon tittar skitsurt på honom och frågar om det verkligen inte låg någon servett där. Nää jag har inte rört den, svarar han och hon bokstavligen kastar ut en ny servett (det visade sig dock att den borttappade låg på golvet, men strunt samma). Som att man inte får mer än en servett per besök. När maten kom var den täckt med nötter, stod ingenstans om det, och jag är allergisk, så ut med den och dessutom fick jag världens suck. Senare kom hon inte en gång och frågade om vi ville ha efterrätt eller något annat. Verkligen bra service.
Hon fick ingen dricks kan jag tilläga.
Jag gjorde förresten något pinsamt idag, som jag skäms lite över… Skamen ligger nästan som en filt över mig, just för att det var så konstigt. Jag letade upp funktionen ljudupptagning på min mobiltelefon och så sjöng jag lite. Då kan man ju fråga sig varför jag nu gjorde det? Jag skulle svara att det var en männsklig impuls. Men när jag sjöng min låt, tror att det var någon 90-tals låt, det kan ha varit ”big in japan”, tyckte jag ju att det lät ganska bra. Kom ihåg nu alla, att jag sjunger typ aldrig. Men sen tryckte jag på play, och det var då skamen kom. Pinsamt kändes det. Jag kände mig patetisk. Inte för att det lät dåligt, för det var inte så illa (det var på den gränsen man skulle säga är ok). Men just att jag hade gjort allt det här.
Jag valde att radera inspelningen.
Filed under: Okategoriserade | Etiketter: apatisk, crystal castles, rastlös, träna, träning
Känner mig så jävla rastlös hela tiden, som att jag bara går runt och väntar på något, fast jag egentligen har hur mycket som helst att göra. När jag har något jobbigt framför mig blir jag nästa apatisk, som såna där barn som bara tittar in i väggen eller ner i kudden. Såna barn som dom får trycka ner en slang i halsen för att de ska få i sig näring, så är det ju inte för mig då. Jag äter en massa skit istället som jag inte skulle gjort i vanliga fall. Käkar typ kex och sånt som jag egentligen inte gillar. Jag tänker på att jag måste plugga, men ändå så sätter jag mig vid datorn eller snackar i telefon. Och det där med att äta skit, då känner jag att jag måste träna lite extra. ska nog träna nu, men orkar inte. Jo jag måste orka. Får ta och lyssna på någon bra musik. Ska nog träna lite till crystal castles. Visst är det bra….?
Såg att storstadspojken, eller ja, blondinbellas pojkvän också bloggar från wordpress. Usch, var min första tanke. Jag känner honom inte, och visst han verkar sympatisk och vara en reko kille, fast lite för mycket av allt. Men samtidigt, vad är det för något? För det första vet alla som någon gång (antagligen av misstag, måste vara misstag) klickat sig in på hans blogg, att ja han är inte den som är först med saker i alla fall. Man skulle kunna tro att killen suttit inne i den där källaren i Österrike tillsammans med hon Natascha. Och så ointressant bloggen är, nästan lika ointressant som min, och då är det illa mina vänner. Allvarligt talat.
Varför är det alltid så svårt med vad man ska äta? Har det egentligen alltid varit så, tänk om man i begynnelsen undrade om man skulle äta bär från den busken, eller kanske den eller om man helt enkelt skulle ta krypen under stenen? Jag tror faktiskt att läget alltid varit så… Där måste man ju faktiskt säga att de på Afrikas slätter har ett litet plus, de behöver inte bekymra sig så mycket om mat, men man får ju den uppsvällda magen på köpet och det kanske inte är så kul.
Får väl se vad det blir, tror att det blir halväckliga Mcdonalds till frukost/lunch klockan ett.
Har helt vänt på dygnet nu, ganska jobbigt faktiskt. Att sitta uppe på nätterna är ganska trevligt men det är inte så kul att sen gå upp runt klockan två på eftermiddagen, nä få ta och se till att lägga mig nu snart. Men jag kan inte sova då, jag vet ju det, och att försöka somna till något dåligt på tv gör mig inte trött, bara mer och mer irriterad att klockan blir mer och mer. Har sett den där äckliga tv-shopen på eurosport ett antal gånger nu. Allt från något smink som tar bort typ allt i ansiktet förutom ögonen och sen så är det den där man tränar rumpan, det var någon uppfinnare som hade blivit tillsagd av sin fru att uppfinna den. Hon hade så lite tid till att träna rumpan. Varför kommer jag ihåg detta, vill inte ens veta det. Sån skit fastnar i huvudet men inte viktiga grejor som olika årtal och sånt… och en annan sak, varför tittar jag om på det. Pshycovarning?
Nä god natt (kommer inte gå och lägga mig nu, men kankse om någon/några timmar).
Filed under: nytt | Etiketter: bergodalbana, förr, gröna lund, internet, modem, ny
Kollade runt lite på nätet. Haha låter som jag är en gammal gubbe som typ går ut på nätet en gång i kvartalet för att det blir för dyrt med det uppringda modemet annars. Ett sånt som gör att det tutar upptaget på telefonlinjen. Åhh kommer ihåg när jag själv satt där som liten pojk och precis hade kopplat upp, då någon ringer och allt blir offline. Allt var ju verkligen inte bättre förr. Icke sant?
Jo, såg då när jag kollade runt att grönan ska bygga en ny bergodalbana, verkar riktigt kul. Lite kort men vafan gör det, verkar ändå härlig. Har inte varit på grönan på två år, men i sommar måste jag nog ändå testa den…
Ja, innan jag hittade hit till wordpress, testade jag att blogga lite från andra bloggsidor. Eller ja, någon riktig blogg kan jag väl inte säga att jag förde, men jag ville liksom se hur det var och sådär. Alla sidorna jag testade var skit, den ena var man tvungen att betala extra för att ändra layouten och den andra kunde man knappt lägga upp youtube klipp på. Med andra ord skit, så hoppas att det går bättre här. Men det verkar ju redan något enklare, och återigen, jag är inte trög – snarare smart.
Men på den ena bloggsidan var det en massa jävla gratisreklam, blogg.se var det har jag för mig. Så hela bloggen var fylld med en massa skit. Det var särskilt en som jag störde mig på. Tidningen Chic. Jag menar, det passar inte att ha den där tidningen chic som ett stort jävla plåster på min blogg, som en barriär låg den där, reklam för någon tidning med det namnet dessutom på min blogg, illa. Fast jag hade ju inte betalat något för att få ha bloggen där i och för sig, men jag störde mig på den, var den tvungen att vara så jävla stor? Rutan alltså. Och Chic, vad är det för fjantnamn, ja lura i några att man blir Chic om man köpper den kanske, finns väl alltid någon brud som nappar på det. Men jag ska inte döma, jag har inte kollat i den, absolut inte för jag vill göra det, den riktar sig ju inte riktigt till min målgrupp, det är väl mer till äldre män och inte till killar i 20 års åldern. Detta var nog dagens ilands-problem. Men hur som helst, här verkar det inte finnas någon irriterande reklam…
Tycker ni ska få veta lite mer om mig. Det här är en personlig liten youtube-favorit. Se och njut på de stackars kvinnorna som tappert kämpar, eller ja, tröga är de som springer motsvarande 24 mil eller når sånt. De får helt enkelt skylla sig själva att de håller på att förlora medvetandet. Sjukt, vem fan springer 24 mil?
Det första inlägget jag skrev alldels nyss fick jag sitta och skriva om. Inte så kul, men det är liksom smällar man få ta när man är ny bloggidiot. Vem vet, kanske guds första tecken, ”Hmm, jag jävlas med honom och raderar allt han skrivit, då kanske han skiter i det, hoppas hoppas”, men nä så blev det inte. Gud, hör på mig nu, jag ger inte upp så lätt (i sånt fall vore jag ju hur klen som helst, typ spetälsk – fatta så klen).
Jag skrev om, kanske för jag inte har något att göra just nu, kanske hade jag den inre styrkan, vem vet? Men i alla fall, ja, så hittar jag det där inlägget i något utkast, sånt blir jag arg på. Då hade jag ju inte behövt skrivit om det, men så är det. Back on track. Då vet jag ju hur grejorna funkar här i fortsättningen, måste utforska. Döm mig inte än, jag är inte trög, lovar…
Förresten vill jag säga att jag gick ut gymnasiet för, vad blir det, ett och halvt år sen och sen dess har ju jag mer eller mindre bara skrivit grejor på nätet och så. Då använder inte jag mig i alla fall av stor bokstav efter punkt, men det gör jag nu, se vad jag gör uppoffringar. Jag kommer skämma bort folk med det. Men det ser snyggare ut, eller hur. Man ser att det är en person med stil som skriver då, inte någon jävla tras-hank.
Ricky Boy 